Vi människor är väldigt snabba på att jämföra oss med varandra. Suzukimetodens material inbjuder till detta eftersom alla spelar efter samma böcker. Eleverna delas ofta in i grupper efter hur långt de har kommit spelmässigt.
Små barn jämför sig med ett konstaterande medan större barn och vuxna lägger mer värdering i jämförelsen. Alla barn är olika och skall få vara olika. Att jämföra barn med varandra visar bara på vart eleven befinner sig just nu, inte deras fulla potential. Det visar heller inte hur mycket de har kämpat eller övat för att komma dit de är idag. Suzukimetoden handlar inte om tävling eller att komma först. Det handlar om respekt, att alla kan och att vi måste samarbeta och hjälpas åt. Vi människor är olika och har olika svårt för olika saker. Lärare och föräldrar behöver hjälpas åt att poängtera detta för barnen om dessa tankar uppstår.
Lisa 5 år är född i Sverige men kan prata flytande ryska. Hennes mormor kommer från Ryssland och Lisa har fått lära sig språket lika naturligt som hon har fått lära sig att prata svenska. Är hon ett geni? Nej, hon har vistats i en miljö där rätt förutsättningar funnits för att lära sig språket och gjort sina framsteg i sin egen takt och utifrån sina egna förutsättningar.
”Alla stycken i Suzukis repertoar är ordnade i en pedagogisk följd och innehåller moment som leder elevens spelförmåga vidare till nästkommande stycke. Således bör man arbeta så länge med varje stycke, att elevens förmåga blir tillräckligt utvecklad för att gå vidare.”
Att lägga en stabil grund är en förutsättning för att eleven skall lyckas. Att lägga denna grund tar olika lång tid. Vissa behöver lång tid på sig i starten, andra behöver kortare tid på sig. Det finns inget rätt eller fel. Man skall inte jäkta, men heller inte stå stilla och trampa. Från start är få moment inblandade. I takt med att eleven utvecklas byggs fler och fler moment på. Detta är typiskt för suzukimetoden.
Det är ett långtidsprojekt att lära sig spela ett instrument. För att få en så rak utvecklingskurva som möjligt plockar läraren ut ”tegelstenar” från stycken. Vi övar alltid dessa tegelstenar innan vi börjar spela själva stycket. Desto tidigare vi övar dessa svåra ställen, desto bättre går det sedan. Vi skapar ett ”can´t fail moment” för barnet.
För att inte öva in misstag önskar vi lärare att eleven inte går framåt i boken innan läraren ger sitt godkännande. Läraren bestämmer när eleven är ”klar” med stycket. Eleven skall då ha rätt stråk, rätt fingrar och spela musikaliskt för sin nivå.
Barnen är väldigt olika och har olika svårt för olika moment. Motorik, koncentration osv utvecklas olika fort. Det måste få ta tid! Vi lägger en bra grund för att ge barnet möjlighet att lyckas. Både som individ och att lära sig instrumentet. När vi undervisar era barn, tänker vi på ett perspektiv på minst 15-20 år, för barnen kan gå på N3 tills de fyller 25 år.
Att skapa en positiv och uppmuntrande miljö runt barnet är bra. Det är ändå viktigt att försöka välja sina ord när det kommer till beröm. Välj hellre att uttrycka “Vad du har kämpat!” eller “Vad roligt vi hade idag!” än “Vad duktig du är” eller “Vad bra du var idag”. Försök att berömma ansträngningen som barnet gjort eller något annat som barnet kan påverka. Om ett barn som fått höra att det är duktigt hela tiden plötsligt inte en dag får höra dessa ord kan fallet bli högt. Motsatsen till att inte ha kämpat tillräckligt kan barnet göra något åt. Motsatsen till “vad bra du är” är mer personlig och inget som barnet kan påverka. Med detta sagt så råder det ändå inte något förbud mot att använda ordet “duktig” eller “bra”, men en önskan om att tänka över ordvalet och anpassa det efter situation.
Låt allt få ta sin tid. Visa respekt till barnens inlärningstakt. “Never rush, never rest…” Det är inte alltid den som kommit längst i repertoaren som är bäst. Det sägs att Einstein började inte prata förrän han var fem…